KRÖNIKA: Det perfekta slutet efter 26 tävlingar

Efter nästan fyra månader och 26 tävlingar faller avgörandet i den sista skjutserien. Ett sånt manus går väl nästan inte att skriva?
Alla som följer skidskyttet, och vi är rätt många runt om i världen även om vi den här coronavintern fått nöja oss med att göra det från våra tv-soffor, vet att den här sporten handlar om väldigt små marginaler; inte sällan kant-in eller kant-ut. Tungviktsduellen mellan mästaren Johannes Thingnes Bö och utmanaren Sturla Holm om totalsegern var precis den final på en lång säsong som alla bara älskar, dessutom under ytterst svåra förhållanden där den byiga vinden blev en extra krydda… Avgörandet föll i den sista ståserien, man mot man, där utmanaren, den så skicklige skytten Lagreid inte kunde hålla koll på nerverna (eller var det vinden?), sköt två bom (högst ovanligt!) medan mästaren Bö bara missade ett skott och kunde skida hem sin tredje raka totalseger i världscupen. Man kan väl säga att det var ett vackert slut på en vinter som för skidskyttarna och alla oss andra inte liknat någonting vi upplevt tidigare.
Det här var säkerligen inte 27-årige Johannes Thingnes Bös sista totalseger även om den här triumfen mest bärgades på jämnhet och inte suveränitet (fyra segrar tror jag inte JT är helt tillfreds med). Jag läste i tidningen Verdens Gang att Bö har siktet inställt på ytterligare fem säsonger i det här kringresande sällskapet och när vi är framme i mitten av 20-talet kan han säkert vara i nivå med Ole Einar Bjöndalen och Martin Fourcade, skidskyttesportens särklassiga frontfigurer så här långt-
Men Bö kommer att utmanas av nya talanger som ständigt dyker upp; vinterns stora runner-up Sturla Holm Laegreid (vilken säsong har inte han gjort?) kommer att vara ännu bättre nästa vinter liksom landsmannen Johannes Dale och vi själva kan säkert ha stora förhoppningar på såväl Sebastian Samuelsson som Martin Ponsiluoma (sexa respektive tia i totalen). För att nu nämna några.
Norsk dominans bland  herrarna, givetvis norsk dominans även bland damerna (satan, så bra dom är våra grannar). Tiril Eckhoff hade avgjort totalcupen redan innan finaltävlingarna här i Östersund men hade kvar segeraptiten. Möjligheterna fanns ju att straffa Magdalena Forsbergs 20 år gamla säsongsrekord på 14 segrar- Och Eckhoff inledde starkt med att förlänga sin egen rekordsvit i antal raka sprintsegrar, nu till sju. Det var samtidigt säsongens 13:e seger, Magdas rekord var ännu lite närmare men längre än så kom inte den 30-åriga norskan den här gången. Jaktstarten vanns av Marte Olsbu Röiseland och i söndagens avslutande masstart var det Ingrid Tandrevold som redde ut svårigheterna bäst av alla och Magdalena Forsbergs rekord hade därmed stått pall för ytterligare en attack!
Samtidigt som norskorna höll farten ända in i mål så knäade de svenska tjejerna när de fick chansen att avsluta på hemmaplan. Framförallt Hanna Öberg som här gjorde sin sämsta världscupvecka sedan hon etablerade sig i eliten; platserna 52 i sprinten, 54 och bland de sista i jaktstarten och 24 i masstarten (också bland de sista!) är ju hemska siffror för en tjej som skämt bort oss med kanonlopp nästan varje gång i flera år. De svaga resultaten betydde också att Hanna tappade sin så säkra tredjeplats i totalen, passerad av tyskan Franziska Preuss under avslutningsdagen. Jag förstår Hannas besvikelse, vi kände alla av och med den, men sällan har ett energitapp blivit så påtagligt, åtminstone i de här sammanhangen.
Men sammantaget, som jag också skrev i en krönika inför finaltävlingarna; den svenska framryckningen i vinter är sensationell. 31 pallplatser (tidigare 21 som bäst) och därtill sex medaljer i VM med Martin Ponsiluomas guld i sprinten som topp är godsaker som vi alla ska slicka i oss.
Det ska vi också göra med Stina Nilssons världscupdebut. Vilken tjej – och nu blir det svenska damlaget (tvåa i nationstävlingen efter Norge och vinnare sv stafettcupen, hurra) ännu starkare!
Text: Agne Svärd
Bild: Per Danielsson, Projekt P