Rolf Nilsson – en veteran bland funktionärerna

Ett stort antal funktionärer hjälpte till när världscupen avgjordes i Östersund under förra veckan. En av dem var Rolf Nilsson, som gjorde sitt sextonde år som skidskyttefunktionär.

Nya som gamla – unga och äldre. Det krävs många frivilliga funktionärer för att arrangera ett evenemang som skidskyttevärldscupen. En av de mest rutinerade herrarna är östersundaren Rolf Nilsson.

– Jag har varit med i kanske 15-16 år. Jag jobbar ute på skidspåret, säger han.

Arbetsuppgifterna har inte varierat särskilt mycket genom åren. Rolf Nilsson har alltid jobbat ute i spåret och trivs med det.

– Vi är vakt och gör i ordning banorna för tävlingarna. Vi sätter upp granris längs med banan, med fem meters mellanrum. När det är svåra kurvor markerar vi innerkurvan så att åkarna inte åker i diket. Efter varje dag, innan man åker hem för kvällen, får man plocka in alla kvistar för annars pistar pistmaskinen ner allt. Därför plockar man bort det så man kan ha nästa dag. Då sätter vi upp granriset igen, berättar han.

Redan för ett par veckor sedan började Rolf Nilsson förberedelserna inför årets världscuppremiär.

– Jag bor nära skogen, då gick jag där och plockade granris i stora bärkassar som jag hade med mig. Då har man det färdigt när man kommer hit. Sen får man komplettera lite här, det blir ju utslitet när man plockar det upp och ned.  

Rolf Nilsson är pensionär sedan flera år tillbaka. Han växte upp i Månsåsen och har mer eller mindre alltid åkt skidor, men någon egen satsning gjorde han aldrig. Istället var han aktiv fotbollsspelare i närmre 20 år.

– När jag slutade skolan åkte jag till Ludvika i Dalarna, till Asea-fabriken. Alla ungdomar drog dit. Då åkte jag skidor mer aktivt. I Ludvika tävlade jag lite som junior för skidklubben där. Sedan utökade mor och far jordbruket och då ville dem ha hem mig så jag var bara i Ludvika i två år. Annars hade man kanske varit dalmas idag, säger Rolf Nilsson med ett skratt.

Idrottsintresset har alltid varit stort och Rolf Nilsson beskriver sig själv som en “allätare” inom idrott. Man märker att där finns ett stort intresse och ett engagemang när Rolf Nilsson pratar om fotboll, skidor och skidskytte. Men det är inte bara världscupen i Östersund som han brukar hjälpa till på.

– Jag hjälper till på trav i Oviken också. De har tre tävlingsdagar på sommaren och då hjälper jag till på parkeringen där.

Rolf Nilsson i publiktältet under världscupen i skidskytte 2019. Foto: Cornelia Wikström

Varför hjälper du till år efter år?

– Man vet att de jagar folk och därför vill man finnas till hands och hjälpa till.

Vad är det roligaste med att hjälpa till?

– Det är skönt att vara i friska luften. Sen träffar man mycket folk, men det sämsta är att jag inte är språkkunnig. När jag gick i skolan sista året så på vårterminen började vi med lite engelska, det är det enda. Vi har en tysk kille som hjälper till ute på banorna, som läser på campus här. Häromdagen stod vi på banorna och han ville prata med mig för att lära sig språket. Vi stod där och försökte förklara för varandra. Det blev ju mest teckenspråk.

Efter sexton år som funktionär längs med banan har Rolf Nilsson upplevt en hel del. En av sakerna han minns bäst är när Fredrik Lindström 2013 var på väg mot seger i sprinten, men föll på slutvarvet.

– Han ledde loppet med någon sekund. Sen ramlade han i kurvan och bröt kolven. Kameran som stod i den kurvan valde att fokusera på något annat så fallet finns inte med på bild, men vi som stod där såg det.

Och sen är det ju vädret, allt från regn och plusgrader till extrem kyla.

– För åtta-tio år sedan stod vi där de gör konstsnö och prickade av åkarna så att de åkte rätt. Då var det 25 grader kallt. Fy f-n vad vi frös då. Dra åt skogen, det var det värsta…

Mycket har förändrats genom åren, inte minst organisationen, men även banorna har förändrats en del.

– Banorna byggs bättre nu, det händer inte lika mycket. Förr var banorna helt annorlunda, kurvorna har man dragit ut mer nu.

Under sina nästan två årtionde som funktionär i skidspåret är Rolf Nilsson nu inne på sin tredje banchef.

– Först var det Kurt Noteby, sen var det Thomas Wassberg i två år och nu Bertil Nordqvist. Wassberg tyckte det var för drygt att åka från Åsarna till alla jäkla möten så det blev bara två år och sen klev han av. Han ledsnade på att åka fram och tillbaka.

Rolf Nilsson har däremot inte ledsnat. Han hjälper mer än gärna till ytterligare ett par år.

– Jag gör det här så länge jag är pigg, säger han.

Text och foto: Cornelia Wikström